Eller inte.. Började ju som sagt med magsjuka. Eller matförgiftning, kvittar vilket, lika äckligt båda delarna. Sen vart jag bra på tisdagen, sen började illamåendet krypa tillbaka i kroppen på mig. Och på onsdag morgon var det riktigt illa igen och jag trodde att måndagen skulle upprepa sig. Vilket det inte gjorde, lucky me. Var varken dålig i magen eller ville kräkas, så det var skönt. Fick dock inte i mig nån mat på hela dagen, så jag var inte direkt piggast i Sverige. Käkade en halv smörgås och fick i mig några droppar blåbärssoppa kl tio på morgonen. Sen var det stopp. Ju längre dagen gick, desto mer orolig blev jag för lilltjejen i magen. Jag ringde till mamma och frågade vad jag skulle göra och hon tyckte att jag skulle ringa rådgivningen, vilket jag gjorde. Fick prata med en tant som bröt rejält på finska.. och jag undrar ens om hon förstod vad jag sa? För hon bara rabblade upp en massa grejer som jag skulle äta och inte äta.. Jag förklarade klart och tydligt att jag inte får ner nånting. Men hon fattade inte det.. eller så struntade hon bara i det. För det var tydligt att hon inte ville prata med mig..

Sen efter några timmar ringde vi igen.. eller syrran ringde åt mig, för jag vart helt förstörd. Hon hänvisade till att vi skulle slå en pling till förlossningen. Det gjorde de alltid till gravida som ringer in och har gått över vecka 24, vilket inte hon som jag pratade med sa ett pip om. Efter att jag hade pratat med barnmorskan på förlossningen så kändes det redan mycket bättre. För jag, som gravid för första gången, vet ju ingenting egentligen. Om det kunde hända nåt med barnet om man inte käkade tillräckligt eller så. Men det kunde det inte.. utan barnet tar vad det behöver, så det är du som blir lidande och mår dåligt och inte får i dig tillräckligt, sa hon. Det lugnade mig mest av allt. Plus att jag frågade lite om havandeskapsförgiftning, men av alla symptom man skulle ha där så hade jag bara det ena.. och det var illamåendet. Att jag mådde illa på kvällen där, vart nog mest för att jag var orolig.. för det var jag till tusen. Men nu mår jag bättre och kan äta normalt, dock inte samma mängder som förut, men vad gör det=). Tack till barnmorskan på förlossningen som hjälpte mig! Hon var jättetrevlig och ville verkligen lugna ner mig och hjälpa mig. Till skillnad från den där andra muppen jag pratade med först på rådgivningen. Dufus.


Nu är vi i full gång med köket igen också.. Ska börja med golvet snart, vilket inte går helt snabbt. Men pappa är här och hjälper till som vanligt. Vilket känns tryggt=).

Melodifestivalen ikväll också! Inte så pjåkigt va, eller hur Wallis? ;)

Pussokram!