Igår trodde jag att det hände grejer.. men som vanligt så luras min kropp med mig. Och jag är trött på det.. riktigt trött. Iaf så trodde jag att det började sippra lite fostervatten igår morse. Jag låg i sängen och kände att det började rinna en del. Jag ringde förlossningen och de sa att jag skulle sätta på mig en binda och hålla koll på om det kom nåt mer eller inte.. Det kom inte nåt mer på hela dagen.. så då var det inte vattnet sa dom. Ändå hade jag sammandragningar o så. I början gjorde det inte ont, utan magen blev bara hård.. Sen började jag känna det i ryggen och i nedre delen av magen. Då blev jag nästan lite glad och tänkte "YES! Äntligen händer det nånting!" Men nejdå, smärtan avtog och gick bort helt efter nån timme eller så och hade bara sammandragningar som knappt kändes.. då ringde jag förlossningen igen och som de redan sagt så var det alltså inte vattnet som gick, utan det måste ha varit nånting annat helt enkelt.

Efter samtalet bröt jag ihop fullständigt.. Jag är så trött på det här just nu och snart orkar jag inte mer. Är precis på bristningsgränsen. Jag är trött på att ständigt bli lurad. Jag är trött på magen som bara är i vägen överallt (även om jag aldrig älskat min mage som jag gjort under graviditeten). Jag är trött på att bara sova ett par timmar om nätterna. Jag är trött på att ständigt ha ont överallt. Jag är trött på att inte kunna göra nånting om dagarna utan att bli soffpotatis resten av dagen. Jag är trött på allt helt enkelt. Det enda som lyser upp det hela är när hon sparkar.. det är hennes sätt att trösta mig. Det vet jag. Sen är jag otroligt glad över att ha Daniel omkring mig. Älskar honom otroligt mycket. Går inte ens att beskriva. Han är ett underbart stöd. Han kommer bli världens bästa pappa och tillsammans blir vi världens bästa föräldrar..